Hej, gott folk!

Min syster Pilsch (ja, hon kallas så) tjatar på mig att jag ska börja skriva igen. Varför vet jag inte riktigt, det känns som att omvärlden överlevde rätt bra utan min blogg under den evighet som jag inte skrivit på men å andra sidan är det denna blogg som kommer användas då min kära mor får posta mina emails under min mission så det är lika bra att börja tagga igång och pränta in adressen i folks huvuden om de nu vill följa mina äventyr i det stora landet i väst.

Jag har en countdown-widget på min mobil och enligt den är 39 dagar kvar tills jag ska infinna mig på MTC. Den har varit ytterst pålitlig hittills och därför väljer jag även idag att lita på den. 39 dagar. När jag fick mitt kall var det nästan exakt 5 månader tills jag skulle åka och det kändes som en evighet, idag känns 39 dagar som en evighet. Men nu har jag börjat räkna veckor istället och då ser det lite mer hoppfullt ut, drygt 5 veckor kvar och sen sitter jag på planet :). Veckor går fort.

Jag har blivit lite mindre bra på att studera och förbereda mig de senaste veckorna och jag känner en sjuk skillnad i mitt liv, mindre tålamod och en allmänt taskigare attityd till det mesta. Det är intressant att avsaknaden av skrifter och spirituell vägledning ibland kan vara ett lika starkt vittnesbörd som de stunder då dessa två är väldigt närvarande och påtagliga. Jag har dock bestämt mig för att rycka upp mig och köra en storsatsning och komma till MTC så förberedd jag bara kan, jag är helt övertygad om att det kommer göra en enorm skillnad för min grund som missionär. PMG och Mormons bok ska studeras varje dag från och med nu, så är det bara. Nolltolerans är det som gäller.

Moroni 10:30 - And again I would exhort you that ye would come unto Christ, and lay hold upon every good gift, and touch not the evil gift, nor the unclean thing.

Ha en trevlig helg, gott folk!

Sommaren är verkligen här och det känns helt sjukt underbart. Det var nästan så att jag tyckte synd om er som låg och sov/var ute och söp och därför inte fick uppleva den sinnessjukt trevliga sommarnatten som var nu inatt då jag jobbade. Helt fantastiskt väder med lagom värme och helt vindstilla. Jag tog en glass på min rast och satte mig vid vattnet och reflekterade över livets ständiga frågor. Vatten har alltid haft en lugnande effekt på mig, det är helt otroligt vilken harmoni och frid som lite försiktiga vågor mot stenar kan åstadkomma.

Denna årstid sprudlar av liv och glädje, jag råder er att ta vara på detta så gott det går för alltför snart kommer höstens mörker och då vet vi alla att det är bra länge tills vi får njuta av grässtråna mellan tårna igen.

Ta hand om varandra!

Mvh, Svenne

Halloj!

Det var rätt så längesen jag uppdaterade denna blogg men det får ni helt enkelt stå ut med, ibland känner jag inte för att skriva :). Min syster däremot skriver som en tok, känns som att det är menlöst att ens försöka ta upp kampen med hennes dagliga inlägg x3. Hon kör på och en eloge till henne för det!

Imorgon ska jag börja jobba igen och jag känner mig galet otaggad. Men å andra sidan behövs cash för den stundande USA-resan om en månad och då är det till att bita ihop. Jag har blivit förslappad som aldrig förr och det är banne mig dags att ta mig ur denna dekadens (tror jag det heter) och då tror jag att jobb kan vara till stor fördel för att uppnå detta mål.

Missionsplanerna går framåt, jag läser väldigt mycket i skrifterna nuförtiden och det är häftigt att känna hur man lär sig mer och mer trots att man egentligen hört allt förut. Jag har även bett mina bröder + några till att ha missionärsdiskussionerna med mig och det har hittills varit mycket lärorikt. Det känns som att ju mer jag läser i PMG och ju mer jag verkligen aktivt försöker söka efter vägar och sätt att utveckla mig och mina kunskaper ju mer inser jag hur mäktigt mycket jag har kvar. Jag blir verkligen ödmjuk med uppgiften, det känns som att jag börjar om från scratch vilket är lite läskigt eftersom jag ansett mig själv vara iaf smått kunnig inom evangeliets lära. Läskigt betyder dock utmanande och det säger jag aldrig nej till. Sedär, det går att vända på det mesta.

Nu är jag sådär vidrigt seg efter att ha åkt bil fram och tillbaka till Örebro för dagen. Så nog är nog :) Må väl!

/Svenne.

Goddag gott folk!

Vill inleda med att tacka You ate my dog för igår kväll, ni är så himla bra så det är larvigt! Ägde sönder gjorde ni :). 

Jag har nu rensat ut allt möjligt från mitt rum, inte så att jag stör mig när det är stökigt men då och då får man ju nåt ryck och då går det undan kan jag säga. Inte riktigt klar ännu, men det ska nog arta sig till kvällen skulle jag tro.

Jag är lite inne i en period då jag vill förstå mig själv och min omgivning till fullo. Hur vi beter oss och varför vi beter oss som vi gör, hur man kontrollera detta på en annan nivå osv. I och med detta har jag läst en bok som heter Himmel, helvete och allt däremellan. Den är skriven av Anna Kåver, vad jag förstår är hon en rätt hypad psykiatriker. Den fokuserar just på känslor och allt där omkring, hur vi kan använda dem och "navigera" genom dem för att få en stabil och glädjefylld vardag. Boken var helt ok, jag lärde mig en del nya grejer och det är ju alltid uppskattat i mina ögon. 

Ett kort stycke i denna bok handlar om vikten av generositet och vad det gör med oss själva och vår omgivning. "Generositet kan lyfta oss ur negativa sinnesstämningar och skapa närhet till andra. Det här kan låta lite slitet och gammeldags, nästan religiöst eller scoutbetonat". Hon skriver vidare men tycker att poängen kom fram där ganska bra. Jag började småskratta när jag såg det här, det är alltid lika kul när vetenskapen kommer ikapp kyrkan :).

Jag är nu framme i Moronis bok och måste säga att Ether var lite brutalare än vad jag kom ihåg det. Ibland är det lite svårt att finna mening med alla dessa krigskapitel ärligt talat, men om man verkligen letar och försöker finna så hittar man alltid något nytt att ta lärdom av. Trust me on that one. Det är fantastiskt vad mycket mer skrifterna ger oss när vi verkligen studerar dem och inte bara läser. Klyschigt men otroligt sant.

Nu ska jag avsluta detta inlägg. Ta hand om er!

Mvh, Sophia

Godkväll, gott folk!

Igår var jag hos läkaren och idag då hon ringde mig fick jag reda på att jag måste ha förband i typ 3 veckor till. Suck säger jag bara, jag är lite småtrött på att vara invalid, det är rätt enformigt efter ett tag. Det har dock slagit mig på senaste att detta kommer bli lite mer omställande än vad jag trodde från början. Tummen ser ut som stryk och kommer i princip fortsätta göra det, nageln är tillknycklad på sidorna och tummen är knappa centimetern kortare än min friska tumme. Smågrejjer som jag inte kommer kunna göra på normalt sätt utan behöva gå runt. Det låter otroligt larvigt, ilandsproblem allting eg men samtidigt känns det lika larvigt att en sekunds missaktsamhet (är det ens ett ord?) ska följa med mig resten av livet.

Jag har iaf bestämt mig för att börja simma regelbundet typ 3-4 ggr i veckan kombinerat med lite löpning. Löpning är så fruktansvärt tråkigt så jag måste dryga ut med lite annat och simning är ju rätt chill men samtidigt relativt givande. Låter som en bra kombo i mina öron.

Igår var jag på institutet och då sades väl egentligen ingenting som man inte har hört förut. Men det är det som är fantastiskt, även om jag hört det tidigare 100 ggr så kan vissa insikter komma till mig den 101:a gången. Igår gjorde det det. Det var en diskussion om hur vi kan vara mottagliga för inspiration och bönesvar. 1 Nep 11 kom upp som ett slående exempel (tack Marcus), Nephi har i detta läge hört vissa saker av sin far som han gärna vill tro på eftersom de låter så underbara och givande men samtidigt vill han ha mer än sin fars ord och därför väljer han att själv fråga Herren. (En princip som även du och jag bör tillämpa). "...as I sat pondering in mine heart I was caught away in the Spirit of the Lord...". I mina tonår var det inte helt ovanligt att jag bara satt och tänkte på saker, det finns ganska många ställen i Haninge som är "mina" platser. Platser där jag suttit i timtal och bara tänkt. Jag hann även med att skaffa mig några sådana platser i Örebro. Jag kan inte påstå att jag fått bönesvar likt det Nephi fick, men jag kan säga att det är fruktansvärt skönt att bara njuta av tystnaden och fundera över sin plats i denna värld och lära känna sig själv. Jag har även en annan metod som jag tillämpar då och då, den är nästan ännu bättre eftersom det ibland kan vara svårt att få igång hjärnan då det är HELT tyst. Jag brukar ibland lägga mig i min säng och bara kasta en tennisboll mot väggen, fånga den, kasta den igen, fånga den igen. Detta har en sjukt lugnande effekt på mig av någon luddig anledning, funkar kanon när jag är på tok för arg :). Låter lite lame och corny, det håller jag med om, men det är givande för min del iaf. På institutet slog det mig att det var galet längesen jag gjorde något sådant, man gör annat helt enkelt vilket är ganska uppenbart. Livet vore ganska tråkigt om man satt och kastade en tennisboll i väggen hela dagarna.

Min poäng med detta stycke är dock att jag tror det är galet (ja, faktiskt, GALET) viktigt för vår utveckling att ibland bara ta det lugnt, stänga av musiken och omvärlden och bara fundera på vilka vi är, vilka vi vill vara och hur vi ska ta oss dit. Eller om man nu tänker på annat. Man bör inte förringa sällskapet i form av sig själv och ingen annan.

Nu har jag flummat klart för ikväll.

Heppårre!

Mvh, "Svenne" 

Goddag, gott folk!

Min far fick i julklapp en kassettbandsconverter av min mor och eftersom jag inte har överdrivet många fasta tider/vecka nu föll lotten på mig att föra över alla gamla band till mp3-format och slutligen bränna ut dem på cd. Det är lite kul måste jag säga, jag är inte med på banden då jag är tillhör den yngre delen av skaran, vi blev videobands-barnen istället. Men det är otroligt roligt faktiskt måste jag säga att höra mina föräldrar och även mina äldre syskon då de var små. Hur ofta hör man i dagens läge t.ex, Annika och Carina dra varsitt solo? Eller tom Magnus? Det var betydligt vanligare för ca 25 år sen kan jag avslöja.

Jag vill också i samband med detta passa på att uttrycka min enorma tacksamhet för att vi flyttade från Jönköping i tid innan den renodlade småländskan hann sätta sig ordentligt :). Inget ont om Småland, I like it a lot, men jag håller på att garva ihjäl mig då jag hör de prata. Det låter inte helt ok kort sagt :).

Det är intressant att denna lilla uppgift dök upp just nu då jag funderat en hel del på relationer och dess värden. Jag har även funderat på just arv och ursprung och hur enkelt det faktiskt är att glömma bort dessa saker och att låta bli att uppskatta dem. Jag kan väldigt lite om mina far-och morföräldrars liv, vad de har gått igenom, hur deras förhållanden har varit, yrken, familj, intressen osv. Jag vet ytterst lite. På senare tid har jag även insett att det är nästan likadant med mina föräldrar, kanske inte på samma nivå men förhållandevis vet jag ytterst lite om deras barndom och ungdom. Det finns ju givetvis en massa historier som jag har hört flera ggr om, men det känns inte som att man har utvecklat dessa historier till max. Detsamma gäller med äldre syskon och deras åtaganden i livet. Detaljer och nyanser är ju trots allt a och o om man vill lära känna en människa fullt ut.

Jag tror att vi är bra mycket sämre på detta än vad människor var för några hundra år sen. Jag finner även logiskt stöd för detta då fakta och information är bra mycket mer tillgängligt än vad det var då. Våra föräldrars historier kanske inte är de mest häftiga och mest otroliga som vi har tillgång till, kanske är vi inte heller lika vana vid idag att bara sitta och berätta historier för varandra, det är nog vanligare att man läser sådant på nätet och i böcker. Jag tror även att vi är mer vana vid att inte behöva info och fakta direkt i huvudet utan istället kollar upp det när man behöver det och sen lätt glömmer. Jag vet inte, men det är vad jag tror.

Jag tror att det är dags att, iaf för min del, lära känna folk i min omgivning på riktigt. Det känns som att livet kan bli mer berikande på så sätt. Dagbok och olika loggar ska också skärpas till.

Nu är det handbollstittande som gäller. Jag är en redig periodare när det gäller handboll, då det inte är stora turneringar så är det hur ointressant som helst. Men VM är freaking awesome :). Hur kul som helst!

Må väl!

/"Svenne"

Godkväll, gott folk!

Sicket sjukt underbart väder det har varit idag, så himla gött med lite plusgrader :). Bort med all snö och slask så fort det bara går, jag längtar efter våren så det är galet! Nu tittar jag dock på vädret på kanal 4 och det ser ju inte direkt lovande ut...

Jag gjorde en deal med mig själv idag. I huvudsak (med vissa undantag) är det detta som gäller: 1 timme framför tv:n = 0,5 tim träning. Om jag sitter och degar i hela 2 timmar är det 1 tim träning som gäller, alternativt 0,5 tim träning + 0,5 tim läsning (utöver min vanliga läsning då). Det känns ändå som en rätt bra deal, inte helt orimlig men samtidigt givande. Jag måste komma igång och träna igen, det är pinsamt hur otränad jag är. Nu har jag ju larvigt mkt tid också så nu är det bara att köra på. GAME ON!

Det har slagit mig på senaste att jag är så otroligt styrd av mitt humör. For real! Jag tror att jag är ganska bra på att dra med mig människor när jag är glad och framåt, och jag gillar mig själv så mycket bättre när jag är sådan. Hade alltid velat vara sådan om jag kunde, samtidigt känns det ju inte omöjligt i teroin, det är ju bara att tagga till liksom? Men å andra sidan, så fort jag är minsta trött eller grinig så låter jag mig det sänka mig nästan totalt. Blir asocial och otrevlig, sjukt tråkig på de flesta fronter helt enkelt.

En iakttagelse inom detta område som jag gjort på senare tid är som så att jag finner mig själv mer sällan trött/grinig (även om det givetvis händer, jag är ju trots allt bara människa) då jag sköter böner och skriftstudier. Oftast då jag märker att jag är på sunkhumör så tänker jag och frågar mig själv: "Har jag verkligen skött det väsentliga de senaste dagarna?" Svaret är oftast nej, det har jag sannerligen inte. Men de dagar då jag är nere även fast jag skött mina skriftstudier och böner så är det bra mycket lättare att rycka sig ur det hela. Klarar det inte alltid givetvis, men det känns som att de motgångar man får är på något sätt lite enklare att tackla.

Skrifter och spirituella reflektioner ger ett litet annat perspektiv på saker och ting och det i sin tur leder till ett synsätt som ger en lite mer tålamod med vardagens dagliga prövningar. 

Jag blir lite smågalen för varje dag som går inser jag mer och mer vilka brister jag har och hur jag bör jobba för att förbättra dem. Jag har liksom en bild framför mig om hur jag vill vara och hur jag vill påverka min omgivning, det är en bit kvar om man säger så :). Det är inte så att jag tycker att jag är en dålig människa på något sätt men det går upp mer och mer för mig hur jag vill vara. Det är så många punkter att jobba på och det känns både motiverande och smått övermäktigt men en utmaning är ju alltid skoj :). Nu har jag iaf bestämt mig för en av punkterna och ska börja jobba på den, man får ju börja någonstans och sen jobba vidare på nästa när man känner sig någorlunda trygg på den första. Jag tycker det är toksvårt att ändra ett beteende eller ett visst tankesätt, det är verkligen det enligt mig. Jag har försökt lite löst förut och det är mycket svårare än vad jag trodde. Dock är belöningen överlägsen :).

Det är inte överdrivet många som läser denna blogg, men jag hoppas att de få som läser den får sig nån liten tankeställare då och då. Jag hoppas även att folk utanför kyrkan läser, jag hoppas att jag på något sätt kan få fram till dem vad kyrkan betyder för mig. Är det någon som har någon fråga kring kyrkan eller annat så är det ju givetvis bara att höra av sig, jag bits inte :).

Nu är jag klar för kvällen tror jag, innan jag börjar bli alltför flummig och abstrakt. Jag önskar er en god kväll. 

Heppårre!

/"Svenne"