Godkväll, gott folk!

Nu var det några dagar sen jag skrev, men det känns som att det inte är världens undergång för det. 

I söndags var jag i kyrkan och hörde ganska många grejer som jag gillade, men det var en som stack ut något. "Position är inte hälften så viktigt som riktning". Sug på den ni! I övrigt har skriftstudierna varit ganska icke-utstående under de senaste dagarna. Jag har läst en del och det är ju alltid smågrejjer som kommer fram och som man lär sig, men inget major som jag anser ska nämnas här för denna gång tyvärr. Dock har jag börjat läsa en del i de böcker jag fick i julklapp av min bror+svägerska och även den bok jag fick av min far. Faderns bok är av Talmage, den verkar otroligt intressant (jag har inte kommit så långt för engelskan är lite tyngre än vad jag är van vid), Articles of Faith heter den. En av de andra böckerna heter Prepare with honour. Den är lite lättsammare och därför har jag kommit in i den, den är helt fantastisk hittills och man får väldigt bra och konkreta tips på hur man kan förbättra både skriftstudier och annat så att de blir mer givande.

Idag var jag hos läkaren, så sjuuuuukt flummig personal på de där stället. De driver nonstop med mig och jag driver med dem, förstår inte riktigt, har inte direkt sett sjukshus som en plats där man kan ha kul på. De lyckas iaf :). Iaf, tydligen så bildas det ett lager av död hud då man inte använder en viss kroppsdel, den döda huden nöts liksom inte av. Sköterskan sa därför åt mig att börja ta bort det översta lagret innan det blev för hårt, jag förstod inte riktigt hur det skulle gå till och då skulle hon visa mig (slutade med att hon gjorde allt). Det var iaf det äckligaste jag någonsin sett i hela mitt liv, hon hade en pincett och drog bort 1,5 mm tjock hud kring hela handen i princip. Hur vidrigt som helst, men det kom ju fram en ny tumme under, så nu ser den faktiskt nästan normal ut bortsett från en blånagel och de linjer där stygnen suttit. Kommer läka kanon!

I måndags var vi i Vasaparken och åkte skridskor, vi i mafilen. Det var hur nice som helst, nästan så att det bör bli en repris, med lite bättre uppslutning bara!

Nu ska här sovas gott folk. 

Må väl!

/"Svenne"

Goddag, gott folk!

Den gångna veckan har spenderats i Enköping på "Fokus" som de så fint kallar det. Fokus är alltså en aktivitet för ungdomar mellan 18-30 år som hålls varje år. Det är till för medlemmar i kyrkan men självklart är alla välkomna, vi är inte den som är den! Denna aktivitet brukar sträcka sig över 3-4 dagar, man träffas, softar, idrottar, dansar och umgås helt enkelt. De brukar även ha föreläsningar av olika slag så det är tom möjligt att lära sig något på dessa conventions. Fantastiskt eller vad?

I år var det ganska få människor som var anmälda men jag måste säga att det blev bra ändå. Alltid kul att träffa folk som man inte ser varje dag och catch up så att säga. Dock sög det sönder att jag inte kunde idrotta, jag börjar störa mig på min trasiga tumme nu, spec när alla som träffar en frågar hur det gick till osv. Vet inte hur många ggr jag dragit denna story och jag försöker korta ner den varje gång, men då kommer ju bara följdfrågor istället. Det är väl ett pris man får betala för sin klantighet antar jag :).

Jag blev ju sjukskriven till den 1 mars och jag ansåg det redan vid sjukhussängen låta som en otroligt lång sjukskrivning för en tummes skull. Därför avfärdade jag detta något och tänkte att inom en månad är jag lätt tillbaka, det är bara att köra liksom. Chockerande nog hade läkaren något bättre koll än vad jag hade och därför sitter jag här med snart en månad gången och fortfarande en otroligt obrukbar tumme. Och det suger faktiskt. Dock har ju detta faktum halvt tvingat mig till insikt om att detta kommer ta tid och att det finns absolut ingenting jag kan göra åt saken. Maktlöshet är en känsla jag inte uppskattar, tålamod är en dygd jag inte besitter...låter detta som en bra kombination?

Missförstå mig inte, jag vill inte sitta här och gnälla och beklaga mig. Men dock är jag av tron att saker och ting sker av en anledning, och ja, antagligen ska jag utöva just de saker jag är kass på. Men det känns inte som att detta räcker, det känns som att jag har fått hur mkt tid som helst och ska utnyttja den på något sätt, göra nån skillnad nånstans eller vad som helst. Är ju inte meningen att man bara ska chilla i 2 månader, eller? Jag börjar iaf gå på väggarna snart och om jag inte kommer till insikt snart om vad det är meningen att jag ska göra under denna tid kommer jag pretty much flippa ur :). 

På en av de föreläsningar som var på fokus var det en psykolog som talade till oss, hon talade om ett nytt forskningsområde inom psykiatrin och det kallades för positiv psykiatri. Där talade man bl.a om att människor mår bra av att ha en tro, den behöver inte vara gudomlig men man mår tydligen bättre av att känna att livet och de handlingar man utför har en mening och en betydelse. Tro är ett fantastiskt intressant ämne i mina ögon. Det går lite emot människans natur att tro på saker, man vill så mycket hellre veta, få saker och ting bevisat på ett konkret sätt. Ofta då jag talar med otroende om just kyrkliga saker försöker jag lägga det på en nivå där jag inte låter som en fanatisk, hjärntvättad och manipulerad person. Hade jag uttryckt för hur jag känner gentemot kyrkan hade med säkerhet vissa uppfattat mig som sådan och det kan jag förstå. Jag har inga bevis någonstans förutom det jag känt och upplevt och det kan ju alltid bestridas i ögon bortsett från mina egna. Tror man inte så är det svårt att förstå. Men grejen är att utan tro kommer man hellre aldrig förstå, för det är du som måste ta första steget för att få nån form av bekräftelse. Det är precis som med allting annat egentligen, man måste våga gå utanför sin bekvämlighetszon och göra något som känns onaturligt för att kunna utvecklas. Det är precis så det är med det här, precis likadant. Min uppmaning till er att läsa vad det står i skrifterna och testa det, gör det med ett öppet sinne och en vilja till att få svar. Då kommer ni få det, I can assure you. Läs i Moronis bok (ligger i mormons bok) kap 10 vers 4. Ge det ett försök.

För ungefär 4 år sedan bad jag om den förändring i hjärtat som kung Benjamin talar om, nu har jag fått svar och det är hur awesome som helst.

Ha en grymt bra dag, gott folk!

Jag börjar med att infoga lite sköna bilder på min tumme, läkningen is in progress :).     

Jag kan ju även tillägga att jag har aldrig lagt in en bild förut så detta inlägg lär väl se ut som stryk rent layout-mässigt. Jag tror dock att vi överlever denna prövning.

Nyårsaftonen som var nu i veckan var helt fantastisk, jag delade den med mycket goda vänner och kvällen utvecklades till en otroligt stärkande och rolig upplevelse. Det var verkligen helt otippat, jag firar inte nyår för att stärka mitt vittnesbörd men i rätt sällskap så var det faktiskt så kvällen slutade. Helt fantastiskt. Jag var dessutom galet tacksam att INTE vakna bakfull med resten av Sverige på lördagsmorgonen :).

På Stockholm stavs senaste stavskonferens så höll president Nyman ett helt fantastiskt tal på lördagskvällen. Det var många bra tal men detta stack av någon anledning ut. Det var längesen ett tal talade så starkt till mig, jag var rörd nonstop och anden var så påtaglig så det var nästan larvigt. Denna känsla jag hade då kommer följa med mig länge, det har den redan gjort men häromdagen försökte jag tänka ut vad det var han faktiskt talade om. Det stod ganska stilla i mitt huvud vilket förvånade mig. Jag tog givetvis till anteckningarna från det mötet och jag hade endast skrivit ned en mening till detta tal. "Evangeliet handlar om att älska och ge så mycket man kan, hela tiden, få andra att växa." 2 tankar kring detta: 1, denna meningen är så sann! Man kan hela tiden lära sig nya saker om evangeliet, man kan fördjupa sig i principer och hela tiden utveckla och utvidga sin kunskap och detta är något fantastiskt. Dock är evangeliet otroligt enkelt och primärt i grunden, denna mening sammanfattar enligt mig hela evangeliet och vad det går ut på. Det är genom denna enkla mening vi kan få lycka i våra liv, det behöver inte vara svårare än så.

2, detta tal hade en otrolig inverkan på mig men ändå skrev jag bara ned en mening? Kunskap och logik i all ära, jag diggar det skarpt men jag tror att vi inte riktigt alltid vågar lita på känslor lika starkt som vi gör på logik. Vilket är förståeligt, man ska inte agera på varenda impuls som man känner och tänker. Dock tror jag att det är viktigt att värdera magkänsla och känslor över huvud taget. Jag ska börja läsa en bok som jag har hört är bra, Känslans intelligens heter den (tror författaren heter Coleman om jag inte missminner mig). Jag har egentligen ingen aning, känns som att jag flummar på bra nu, men jag tror att det finns en otroligt stark kraft i just känslor. Jag tror att om vi lär oss att kontrollera våra känslor fullt ut så är de en otrolig tillgång och en källa där vi kan hämta precis vad vi behöver för att klara av att leva ett lyckligt och givande liv. Jag tror att det kan vara sjukt mäktigt, jag tror verkligen det. Eller så är det inget märkvärdigt, vad vet jag. Dock värt att ta reda på :).

En avslutande tanke (som jag vet att jag nämnt förut i talarstolen men som jag anser vara värd att upprepa): När Gud skapade världen såg han tillbaka på sin skapelse och sa att "det var gott". Det är exakt det ordet som används, han skapade en hel värld och säger att ja, det här är gott. Han använder inte ord som "fantastiskt" eller "otroligt" (vilket jag kan tycka hade varit befogat om man tänker på vad denna värld innehåller. Bara ta en titt på människokroppen och dess funktioner så anser jag att han kan använda sig av lite starkare ord än "gott"). I läran och förbunden kap 4 talar Herren om att missionärsarbetet ska börja dra igång. Då inleder han såhär: "Now behold, a marvelous work is about to come forth among the children of men." Han skapar en värld och kallar den god, när han talar om missionärsarbete säger han marvelous. Det kanske inte finns någon större mening i detta, men jag tror att det gör det. Jag tror inte att vi förstår hur viktigt och stort missionärsarbetet är, jag tror faktiskt inte det. But I dare you to find out :). Jag ska ge det ett försök iaf.

Känns redan som att detta inlägg är på tok för långt, så nu rundar jag av. Sov gott och ha en underbar vecka!

Mvh, "Svenne"

Godkväll, gott folk!

Jag har idag sett över halva första säsongen av serien "Heroes", jag hade inga jätteförväntningar för övernaturliga grejer faller mig sällan i smaken. Jag är dock positivt överraskad, jag tycker att de binder ihop karaktärerna på ett snyggt sätt, det är lite larvigt ibland men ändå alltid underhållande. I like it. Har dock hört att man inte ska kolla på 2:an eftersom den suger, men vi får la se hur jag känner när jag är klar med säsong 1. Ja, precis, jag har stört mycket tid och känner redan nu hur jag håller på att bli förslappad, det är nog något jag bör passa mig för faktiskt. Men å andra sidan har jag gjort en hel del sen jag blev sjukskriven så nån slappdag här och där kan väl omöjligt skada, eller??

Jag har fått ganska tydliga instruktioner av min läkare hur jag bör behandla min tumme. Han förklarade med en ytterst pedagogisk röst att vid såna här olyckor blir nerver väldigt överkänsliga och hjärnan skyddar området omedvetet vilket givetvis är bra. Men låter man detta fortgå så kan det fastna och bli allt svårare att bryta så han sa till mig att börja redan nu. Jag ska tvätta den och "beröra" den som han så fint uttryckte. Problemet är att min tumme känns fortfarande som en stum klump som vägrar lyda min hjärna och därför känns den inte riktigt som en del av min kropp, därav blir det otroligt creepy att röra den. Jag har precis vant mig vid att titta på den utan att bli sådär vidrigt äcklad av min egen kropp. Hursom, efter duschen idag stod jag i badrummet i ungefär 10 min och försökte förmå mig själv att tvätta den. Whimpig som man är lät jag min mor hjälpa mig med detta då hon kom hem, jag kunde inte av någon anledning. Men jag hoppas att det kommer.

Jag har på tok för många ggr hört att jag ska läsa The Animal Farm av George Orwell. Nu när jag har äckligt mycket tid kändes det som att nu är det banne mig dags, jag började med den imorse och tänkte avsluta den ikväll, den är ju galet kort. Grisarna har iaf tagit över farmen och styr numer med järnhand, demokratin är som bortblåst och det ska faktiskt bli intressant hur denna story slutar. Lite larvig är den nog men jag tror att det finns ett bra budskap i den som jag lär förstå till fullo då den är till ända. Det är kul med annorlunda böcker må jag säga!

Jag har inte läst skrifterna idag, ska göra det nu tänkte jag, så därför får ni inga tips/comments på den fronten. Jag tror ni överlever dock.

Ta hand om er och gott nytt år!

Mvh, "Svenne"

Hej och god fortsättning på er!

Imorgon åker gipset av, I can't wait måste jag säga, det kliar nåt så fruktansvärt :). Men jag antar att sådant hör till så det är nog bara att bita ihop. Jag var iaf på läkarundersökning i veckan, vet inte om jag skrev det senast men de kunde iaf konstatera att det är infektionsfritt så vi är på rätt väg om man säger så.

I år hade vi en borta-jul, dvs de flesta med respektive firade med deras familjer, undantaget var R&M. Så i år var vi "bara" 19 st tror jag, detta har ju både för- och nackdelar, det blev ju onekligen en lugnare julafton vilket är skönt men å andra sidan vill iaf jag ha hela min familj kring mig på jul. Det var hursom ytterst lyckat i år och jag är mycket nöjd. Trevligt sällskap, god mat, tankfulla klappar, mer kan man ju inte önska sig på julafton. Min familj är grym, bara så ni vet det. Jag älskar dem, var och en.

Det har inte blivit sådär väldans mycket läsande nu under julen men jag har alltid hållt mig till minimum iaf, dvs minst 1 kap i Mormons bok. Nu när allt lugnar ner sig lite har jag tänkt att börja läsa "Jesus Kristus" av Talmage igen, hann bara några kapitel senast och de var ju otroligt intressanta så jag vill gärna fortsätta.

I mormons bok ligger jag i Helamans bok och har precis kommit till lamaniten Samuels predikningar, ser fram emot att läsa dessa idag.

I 70 dagar (räknat med idag) har jag hållt mina böner varje dag, läst minst ett kap i MB och undvikit vissa saker som jag vet inte är bra för mig. Det är med andra ord primär-nivå, hur basic som helst men jag kan säga att det gör sån galet stor skillnad i ens liv när man inte slarvar med dessa saker. Det tar ungefär en halvtimme i tid, dvs ingenting och det ger så mycket mer. Jag lovar er :). Det är fantastiskt hur detta har påverkat mig på ett positivt sätt, jag känner det och folk säger det till mig, jag är förändrad och det är hur coolt som helst.

Ha en nu en awesome sabbatsdag och se till att lära er nåt nytt i kyrkan :).

/"Svenne"

God morgon gott folk!

Det är helt otroligt att jag har några få trogna läsare trots att jag är kass på att uppdatera, galet skoj!

Nu har jag varit hemma 2 eller 3 nätter från sjukhuset och nu inatt så sov jag hela natten faktiskt, så himla gött att vara utvilad. För er som inte har hört har jag alltså klämt av min tumme, så nu är det högläge på en gipsad vänsterhand som gäller. Jag vill ogärna gå in på detaljer då de äcklar mig rätt brutalt men jag kan ju säga att jag är glad att tummen ens sitter kvar på handen. Alltid nåt liksom :). Hur den kommer fungera i framtiden är något ovisst för både läkaren och mig but I got a good feeling about this. Jag tror det kommer läka så bra det kan och tom lite bättre med himmelsk hjälp.

När jag bestämde mig för att åka på mission sa min biskop att jag kommer bli rätt hårt prövad både i tro och på andra sätt, jag har en misstanke om att detta kan ha nåt med  det att göra. Men i just den aspekten kan jag ju säga att där gick lilla belsibub bet, nu har jag ju 80% betalt för att sitta hemma och läsa skrifterna, suck on that! :)

Det har tagit ett år att skriva detta inlägg men jag vill avsluta med att tacka vänner som hört av sig men framför allt min familj som aldrig slutar ställa upp, they are awesome. Inget snack om saken, världsbäst är ni. Tack så mkt:)

Må väl! /Svenne 

Halloj, gott folk!

Jag slutade 03:50 imorse, sen sov jag i ca 5 tim innan jag, Emmis och Ella begav oss till nationalhistoriska riksmuseet. Jag kan ju avslöja att det var inte igår jag var där senast, dock var det sig likt. Tjejerna hade full koll, Ella hittade som handen i fickan på själva museet och lite sådär otippat så hittade Emmis från tunnelbanan. Nåväl, vi såg en film på Cosmonova som handlade om livet under vattenytan, jag hade förväntat mig lite mer action men jag måste säga att producenterna och kringliggande gjorde sitt yttersta för att göra det mer spännande än vad det var. Det är inte ofta man hör jaktmusik då sjöstjärnor jagar mat exempelvis. Det blir nog en film med lite mer action nästa gång, men denna var ytterst lärorik må jag säga och mitt sällskap verkade gilla den och det var ju trots allt det denna dag handlade om. 

Sen gled vi runt på museet en timme eller två, kändes lagom!

Det är sällan jag umgås med folk i familjen på tu man hand, eller i mindre grupper likt idag, det borde ske oftare känner jag, man lär känna varandra på ett sätt som sällan kommer fram annars. Det är helt enkelt något att jobba på.

Nu ligger jag på kap 55 (tror jag) i Almas bok. Moroni är ju otroligt imponerande måste jag säga. Jag gillar att läsa dessa kapitel då det är en väldigt berättande form, det blir nästan som en intressant saga som man givetvis kan dra lärdomar av. Nåväl, Almas bok har aldrig gått så fort som denna gång, den brukar ju vara tokseg. Men nu har jag varit inne i det så nu har det bara varit att köra på, inte det minsta tungt utan bara intressant.

Mor gav mig ansvaret för potatisen på julbordet, hon kommer nog ångra att hon inte specificerat det hela något mer. Vi får se vad hon säger när hon får pepparchips till sin sill :). Eller pommes, klyftpotatis eller något annat roligt.

Nu har jag inte mycket mer att skriva. Le och var glad, livet är awesome:)!

Må väl!

/Svenne

Godkväll, gott folk!

Då var man tillbaka i Öret för att packa ner sitt liv i lådor och ta dem med sig till Stockholm, flytta på riktigt. Det är i lägen som dessa man är tacksam för att man inte har överdrivet mycket grejer, blir ju trött bara av tanken på att packa. Men å andra sidan är det bara att köra, saker brukar lösa sig då :).

Jag läste idag Alma 26 bl.a och kunde inte låta bli att le. Jag har alltid gillat Ammon, han är en intressant person och ett bra exempel på många sätt. I detta kapitel så kändes det som att man lärde känna honom på ett sätt som jag totalt missat, han verkar helt hypad och salig. Jag misstänker att han kände liknande i det jag kände för några veckor sedan; upplyst, tacksam, galet glad, på gång liksom!  Life's good helt enkelt:). Jag satt och småskrattade för mig själv iaf, han använder otroligt starka ord och jag kunde känna hans vittnesbörd genom sidorna likt ett slag i ansiktet. Galet häftigt.

Om man nu har svårt med evangeliet på någon punkt så kan man ju iaf inte förneka att den glädjen som han beskriver är något vi alla människor bör eftersträva. Alla vill ju vara glada, troende eller ej. Jag kan säga att jag är totalt övertygad om att vägen till att vara glad börjar med att glömma sig själv och se sig om efter våra medmänniskors behov. Kan vi komma så långt att vi prioriterar andra framför oss själva så börjar resten rulla på ganska bra. Det är toksvårt, men de gånger jag testat detta har jag känt mig lycklig och piggare än vanligtvis. Man mår så mkt bättre, logiskt eller ej, men så är det. Ge det ett försök.

Nu vet jag inte om jag har så mkt vettigt att skriva så därför tänker jag lägga ned för kvällen. Jag önskar er en god natt och en givande morgondag!

Mvh, "Svenne"