Godkväll, gott folk!

Igår var jag hos läkaren och idag då hon ringde mig fick jag reda på att jag måste ha förband i typ 3 veckor till. Suck säger jag bara, jag är lite småtrött på att vara invalid, det är rätt enformigt efter ett tag. Det har dock slagit mig på senaste att detta kommer bli lite mer omställande än vad jag trodde från början. Tummen ser ut som stryk och kommer i princip fortsätta göra det, nageln är tillknycklad på sidorna och tummen är knappa centimetern kortare än min friska tumme. Smågrejjer som jag inte kommer kunna göra på normalt sätt utan behöva gå runt. Det låter otroligt larvigt, ilandsproblem allting eg men samtidigt känns det lika larvigt att en sekunds missaktsamhet (är det ens ett ord?) ska följa med mig resten av livet.

Jag har iaf bestämt mig för att börja simma regelbundet typ 3-4 ggr i veckan kombinerat med lite löpning. Löpning är så fruktansvärt tråkigt så jag måste dryga ut med lite annat och simning är ju rätt chill men samtidigt relativt givande. Låter som en bra kombo i mina öron.

Igår var jag på institutet och då sades väl egentligen ingenting som man inte har hört förut. Men det är det som är fantastiskt, även om jag hört det tidigare 100 ggr så kan vissa insikter komma till mig den 101:a gången. Igår gjorde det det. Det var en diskussion om hur vi kan vara mottagliga för inspiration och bönesvar. 1 Nep 11 kom upp som ett slående exempel (tack Marcus), Nephi har i detta läge hört vissa saker av sin far som han gärna vill tro på eftersom de låter så underbara och givande men samtidigt vill han ha mer än sin fars ord och därför väljer han att själv fråga Herren. (En princip som även du och jag bör tillämpa). "...as I sat pondering in mine heart I was caught away in the Spirit of the Lord...". I mina tonår var det inte helt ovanligt att jag bara satt och tänkte på saker, det finns ganska många ställen i Haninge som är "mina" platser. Platser där jag suttit i timtal och bara tänkt. Jag hann även med att skaffa mig några sådana platser i Örebro. Jag kan inte påstå att jag fått bönesvar likt det Nephi fick, men jag kan säga att det är fruktansvärt skönt att bara njuta av tystnaden och fundera över sin plats i denna värld och lära känna sig själv. Jag har även en annan metod som jag tillämpar då och då, den är nästan ännu bättre eftersom det ibland kan vara svårt att få igång hjärnan då det är HELT tyst. Jag brukar ibland lägga mig i min säng och bara kasta en tennisboll mot väggen, fånga den, kasta den igen, fånga den igen. Detta har en sjukt lugnande effekt på mig av någon luddig anledning, funkar kanon när jag är på tok för arg :). Låter lite lame och corny, det håller jag med om, men det är givande för min del iaf. På institutet slog det mig att det var galet längesen jag gjorde något sådant, man gör annat helt enkelt vilket är ganska uppenbart. Livet vore ganska tråkigt om man satt och kastade en tennisboll i väggen hela dagarna.

Min poäng med detta stycke är dock att jag tror det är galet (ja, faktiskt, GALET) viktigt för vår utveckling att ibland bara ta det lugnt, stänga av musiken och omvärlden och bara fundera på vilka vi är, vilka vi vill vara och hur vi ska ta oss dit. Eller om man nu tänker på annat. Man bör inte förringa sällskapet i form av sig själv och ingen annan.

Nu har jag flummat klart för ikväll.

Heppårre!

Mvh, "Svenne" 

Goddag, gott folk!

Min far fick i julklapp en kassettbandsconverter av min mor och eftersom jag inte har överdrivet många fasta tider/vecka nu föll lotten på mig att föra över alla gamla band till mp3-format och slutligen bränna ut dem på cd. Det är lite kul måste jag säga, jag är inte med på banden då jag är tillhör den yngre delen av skaran, vi blev videobands-barnen istället. Men det är otroligt roligt faktiskt måste jag säga att höra mina föräldrar och även mina äldre syskon då de var små. Hur ofta hör man i dagens läge t.ex, Annika och Carina dra varsitt solo? Eller tom Magnus? Det var betydligt vanligare för ca 25 år sen kan jag avslöja.

Jag vill också i samband med detta passa på att uttrycka min enorma tacksamhet för att vi flyttade från Jönköping i tid innan den renodlade småländskan hann sätta sig ordentligt :). Inget ont om Småland, I like it a lot, men jag håller på att garva ihjäl mig då jag hör de prata. Det låter inte helt ok kort sagt :).

Det är intressant att denna lilla uppgift dök upp just nu då jag funderat en hel del på relationer och dess värden. Jag har även funderat på just arv och ursprung och hur enkelt det faktiskt är att glömma bort dessa saker och att låta bli att uppskatta dem. Jag kan väldigt lite om mina far-och morföräldrars liv, vad de har gått igenom, hur deras förhållanden har varit, yrken, familj, intressen osv. Jag vet ytterst lite. På senare tid har jag även insett att det är nästan likadant med mina föräldrar, kanske inte på samma nivå men förhållandevis vet jag ytterst lite om deras barndom och ungdom. Det finns ju givetvis en massa historier som jag har hört flera ggr om, men det känns inte som att man har utvecklat dessa historier till max. Detsamma gäller med äldre syskon och deras åtaganden i livet. Detaljer och nyanser är ju trots allt a och o om man vill lära känna en människa fullt ut.

Jag tror att vi är bra mycket sämre på detta än vad människor var för några hundra år sen. Jag finner även logiskt stöd för detta då fakta och information är bra mycket mer tillgängligt än vad det var då. Våra föräldrars historier kanske inte är de mest häftiga och mest otroliga som vi har tillgång till, kanske är vi inte heller lika vana vid idag att bara sitta och berätta historier för varandra, det är nog vanligare att man läser sådant på nätet och i böcker. Jag tror även att vi är mer vana vid att inte behöva info och fakta direkt i huvudet utan istället kollar upp det när man behöver det och sen lätt glömmer. Jag vet inte, men det är vad jag tror.

Jag tror att det är dags att, iaf för min del, lära känna folk i min omgivning på riktigt. Det känns som att livet kan bli mer berikande på så sätt. Dagbok och olika loggar ska också skärpas till.

Nu är det handbollstittande som gäller. Jag är en redig periodare när det gäller handboll, då det inte är stora turneringar så är det hur ointressant som helst. Men VM är freaking awesome :). Hur kul som helst!

Må väl!

/"Svenne"

Godkväll, gott folk!

Sicket sjukt underbart väder det har varit idag, så himla gött med lite plusgrader :). Bort med all snö och slask så fort det bara går, jag längtar efter våren så det är galet! Nu tittar jag dock på vädret på kanal 4 och det ser ju inte direkt lovande ut...

Jag gjorde en deal med mig själv idag. I huvudsak (med vissa undantag) är det detta som gäller: 1 timme framför tv:n = 0,5 tim träning. Om jag sitter och degar i hela 2 timmar är det 1 tim träning som gäller, alternativt 0,5 tim träning + 0,5 tim läsning (utöver min vanliga läsning då). Det känns ändå som en rätt bra deal, inte helt orimlig men samtidigt givande. Jag måste komma igång och träna igen, det är pinsamt hur otränad jag är. Nu har jag ju larvigt mkt tid också så nu är det bara att köra på. GAME ON!

Det har slagit mig på senaste att jag är så otroligt styrd av mitt humör. For real! Jag tror att jag är ganska bra på att dra med mig människor när jag är glad och framåt, och jag gillar mig själv så mycket bättre när jag är sådan. Hade alltid velat vara sådan om jag kunde, samtidigt känns det ju inte omöjligt i teroin, det är ju bara att tagga till liksom? Men å andra sidan, så fort jag är minsta trött eller grinig så låter jag mig det sänka mig nästan totalt. Blir asocial och otrevlig, sjukt tråkig på de flesta fronter helt enkelt.

En iakttagelse inom detta område som jag gjort på senare tid är som så att jag finner mig själv mer sällan trött/grinig (även om det givetvis händer, jag är ju trots allt bara människa) då jag sköter böner och skriftstudier. Oftast då jag märker att jag är på sunkhumör så tänker jag och frågar mig själv: "Har jag verkligen skött det väsentliga de senaste dagarna?" Svaret är oftast nej, det har jag sannerligen inte. Men de dagar då jag är nere även fast jag skött mina skriftstudier och böner så är det bra mycket lättare att rycka sig ur det hela. Klarar det inte alltid givetvis, men det känns som att de motgångar man får är på något sätt lite enklare att tackla.

Skrifter och spirituella reflektioner ger ett litet annat perspektiv på saker och ting och det i sin tur leder till ett synsätt som ger en lite mer tålamod med vardagens dagliga prövningar. 

Jag blir lite smågalen för varje dag som går inser jag mer och mer vilka brister jag har och hur jag bör jobba för att förbättra dem. Jag har liksom en bild framför mig om hur jag vill vara och hur jag vill påverka min omgivning, det är en bit kvar om man säger så :). Det är inte så att jag tycker att jag är en dålig människa på något sätt men det går upp mer och mer för mig hur jag vill vara. Det är så många punkter att jobba på och det känns både motiverande och smått övermäktigt men en utmaning är ju alltid skoj :). Nu har jag iaf bestämt mig för en av punkterna och ska börja jobba på den, man får ju börja någonstans och sen jobba vidare på nästa när man känner sig någorlunda trygg på den första. Jag tycker det är toksvårt att ändra ett beteende eller ett visst tankesätt, det är verkligen det enligt mig. Jag har försökt lite löst förut och det är mycket svårare än vad jag trodde. Dock är belöningen överlägsen :).

Det är inte överdrivet många som läser denna blogg, men jag hoppas att de få som läser den får sig nån liten tankeställare då och då. Jag hoppas även att folk utanför kyrkan läser, jag hoppas att jag på något sätt kan få fram till dem vad kyrkan betyder för mig. Är det någon som har någon fråga kring kyrkan eller annat så är det ju givetvis bara att höra av sig, jag bits inte :).

Nu är jag klar för kvällen tror jag, innan jag börjar bli alltför flummig och abstrakt. Jag önskar er en god kväll. 

Heppårre!

/"Svenne"

Godkväll, gott folk!

Nu var det några dagar sen jag skrev, men det känns som att det inte är världens undergång för det. 

I söndags var jag i kyrkan och hörde ganska många grejer som jag gillade, men det var en som stack ut något. "Position är inte hälften så viktigt som riktning". Sug på den ni! I övrigt har skriftstudierna varit ganska icke-utstående under de senaste dagarna. Jag har läst en del och det är ju alltid smågrejjer som kommer fram och som man lär sig, men inget major som jag anser ska nämnas här för denna gång tyvärr. Dock har jag börjat läsa en del i de böcker jag fick i julklapp av min bror+svägerska och även den bok jag fick av min far. Faderns bok är av Talmage, den verkar otroligt intressant (jag har inte kommit så långt för engelskan är lite tyngre än vad jag är van vid), Articles of Faith heter den. En av de andra böckerna heter Prepare with honour. Den är lite lättsammare och därför har jag kommit in i den, den är helt fantastisk hittills och man får väldigt bra och konkreta tips på hur man kan förbättra både skriftstudier och annat så att de blir mer givande.

Idag var jag hos läkaren, så sjuuuuukt flummig personal på de där stället. De driver nonstop med mig och jag driver med dem, förstår inte riktigt, har inte direkt sett sjukshus som en plats där man kan ha kul på. De lyckas iaf :). Iaf, tydligen så bildas det ett lager av död hud då man inte använder en viss kroppsdel, den döda huden nöts liksom inte av. Sköterskan sa därför åt mig att börja ta bort det översta lagret innan det blev för hårt, jag förstod inte riktigt hur det skulle gå till och då skulle hon visa mig (slutade med att hon gjorde allt). Det var iaf det äckligaste jag någonsin sett i hela mitt liv, hon hade en pincett och drog bort 1,5 mm tjock hud kring hela handen i princip. Hur vidrigt som helst, men det kom ju fram en ny tumme under, så nu ser den faktiskt nästan normal ut bortsett från en blånagel och de linjer där stygnen suttit. Kommer läka kanon!

I måndags var vi i Vasaparken och åkte skridskor, vi i mafilen. Det var hur nice som helst, nästan så att det bör bli en repris, med lite bättre uppslutning bara!

Nu ska här sovas gott folk. 

Må väl!

/"Svenne"

Goddag, gott folk!

Den gångna veckan har spenderats i Enköping på "Fokus" som de så fint kallar det. Fokus är alltså en aktivitet för ungdomar mellan 18-30 år som hålls varje år. Det är till för medlemmar i kyrkan men självklart är alla välkomna, vi är inte den som är den! Denna aktivitet brukar sträcka sig över 3-4 dagar, man träffas, softar, idrottar, dansar och umgås helt enkelt. De brukar även ha föreläsningar av olika slag så det är tom möjligt att lära sig något på dessa conventions. Fantastiskt eller vad?

I år var det ganska få människor som var anmälda men jag måste säga att det blev bra ändå. Alltid kul att träffa folk som man inte ser varje dag och catch up så att säga. Dock sög det sönder att jag inte kunde idrotta, jag börjar störa mig på min trasiga tumme nu, spec när alla som träffar en frågar hur det gick till osv. Vet inte hur många ggr jag dragit denna story och jag försöker korta ner den varje gång, men då kommer ju bara följdfrågor istället. Det är väl ett pris man får betala för sin klantighet antar jag :).

Jag blev ju sjukskriven till den 1 mars och jag ansåg det redan vid sjukhussängen låta som en otroligt lång sjukskrivning för en tummes skull. Därför avfärdade jag detta något och tänkte att inom en månad är jag lätt tillbaka, det är bara att köra liksom. Chockerande nog hade läkaren något bättre koll än vad jag hade och därför sitter jag här med snart en månad gången och fortfarande en otroligt obrukbar tumme. Och det suger faktiskt. Dock har ju detta faktum halvt tvingat mig till insikt om att detta kommer ta tid och att det finns absolut ingenting jag kan göra åt saken. Maktlöshet är en känsla jag inte uppskattar, tålamod är en dygd jag inte besitter...låter detta som en bra kombination?

Missförstå mig inte, jag vill inte sitta här och gnälla och beklaga mig. Men dock är jag av tron att saker och ting sker av en anledning, och ja, antagligen ska jag utöva just de saker jag är kass på. Men det känns inte som att detta räcker, det känns som att jag har fått hur mkt tid som helst och ska utnyttja den på något sätt, göra nån skillnad nånstans eller vad som helst. Är ju inte meningen att man bara ska chilla i 2 månader, eller? Jag börjar iaf gå på väggarna snart och om jag inte kommer till insikt snart om vad det är meningen att jag ska göra under denna tid kommer jag pretty much flippa ur :). 

På en av de föreläsningar som var på fokus var det en psykolog som talade till oss, hon talade om ett nytt forskningsområde inom psykiatrin och det kallades för positiv psykiatri. Där talade man bl.a om att människor mår bra av att ha en tro, den behöver inte vara gudomlig men man mår tydligen bättre av att känna att livet och de handlingar man utför har en mening och en betydelse. Tro är ett fantastiskt intressant ämne i mina ögon. Det går lite emot människans natur att tro på saker, man vill så mycket hellre veta, få saker och ting bevisat på ett konkret sätt. Ofta då jag talar med otroende om just kyrkliga saker försöker jag lägga det på en nivå där jag inte låter som en fanatisk, hjärntvättad och manipulerad person. Hade jag uttryckt för hur jag känner gentemot kyrkan hade med säkerhet vissa uppfattat mig som sådan och det kan jag förstå. Jag har inga bevis någonstans förutom det jag känt och upplevt och det kan ju alltid bestridas i ögon bortsett från mina egna. Tror man inte så är det svårt att förstå. Men grejen är att utan tro kommer man hellre aldrig förstå, för det är du som måste ta första steget för att få nån form av bekräftelse. Det är precis som med allting annat egentligen, man måste våga gå utanför sin bekvämlighetszon och göra något som känns onaturligt för att kunna utvecklas. Det är precis så det är med det här, precis likadant. Min uppmaning till er att läsa vad det står i skrifterna och testa det, gör det med ett öppet sinne och en vilja till att få svar. Då kommer ni få det, I can assure you. Läs i Moronis bok (ligger i mormons bok) kap 10 vers 4. Ge det ett försök.

För ungefär 4 år sedan bad jag om den förändring i hjärtat som kung Benjamin talar om, nu har jag fått svar och det är hur awesome som helst.

Ha en grymt bra dag, gott folk!

Jag börjar med att infoga lite sköna bilder på min tumme, läkningen is in progress :).     

Jag kan ju även tillägga att jag har aldrig lagt in en bild förut så detta inlägg lär väl se ut som stryk rent layout-mässigt. Jag tror dock att vi överlever denna prövning.

Nyårsaftonen som var nu i veckan var helt fantastisk, jag delade den med mycket goda vänner och kvällen utvecklades till en otroligt stärkande och rolig upplevelse. Det var verkligen helt otippat, jag firar inte nyår för att stärka mitt vittnesbörd men i rätt sällskap så var det faktiskt så kvällen slutade. Helt fantastiskt. Jag var dessutom galet tacksam att INTE vakna bakfull med resten av Sverige på lördagsmorgonen :).

På Stockholm stavs senaste stavskonferens så höll president Nyman ett helt fantastiskt tal på lördagskvällen. Det var många bra tal men detta stack av någon anledning ut. Det var längesen ett tal talade så starkt till mig, jag var rörd nonstop och anden var så påtaglig så det var nästan larvigt. Denna känsla jag hade då kommer följa med mig länge, det har den redan gjort men häromdagen försökte jag tänka ut vad det var han faktiskt talade om. Det stod ganska stilla i mitt huvud vilket förvånade mig. Jag tog givetvis till anteckningarna från det mötet och jag hade endast skrivit ned en mening till detta tal. "Evangeliet handlar om att älska och ge så mycket man kan, hela tiden, få andra att växa." 2 tankar kring detta: 1, denna meningen är så sann! Man kan hela tiden lära sig nya saker om evangeliet, man kan fördjupa sig i principer och hela tiden utveckla och utvidga sin kunskap och detta är något fantastiskt. Dock är evangeliet otroligt enkelt och primärt i grunden, denna mening sammanfattar enligt mig hela evangeliet och vad det går ut på. Det är genom denna enkla mening vi kan få lycka i våra liv, det behöver inte vara svårare än så.

2, detta tal hade en otrolig inverkan på mig men ändå skrev jag bara ned en mening? Kunskap och logik i all ära, jag diggar det skarpt men jag tror att vi inte riktigt alltid vågar lita på känslor lika starkt som vi gör på logik. Vilket är förståeligt, man ska inte agera på varenda impuls som man känner och tänker. Dock tror jag att det är viktigt att värdera magkänsla och känslor över huvud taget. Jag ska börja läsa en bok som jag har hört är bra, Känslans intelligens heter den (tror författaren heter Coleman om jag inte missminner mig). Jag har egentligen ingen aning, känns som att jag flummar på bra nu, men jag tror att det finns en otroligt stark kraft i just känslor. Jag tror att om vi lär oss att kontrollera våra känslor fullt ut så är de en otrolig tillgång och en källa där vi kan hämta precis vad vi behöver för att klara av att leva ett lyckligt och givande liv. Jag tror att det kan vara sjukt mäktigt, jag tror verkligen det. Eller så är det inget märkvärdigt, vad vet jag. Dock värt att ta reda på :).

En avslutande tanke (som jag vet att jag nämnt förut i talarstolen men som jag anser vara värd att upprepa): När Gud skapade världen såg han tillbaka på sin skapelse och sa att "det var gott". Det är exakt det ordet som används, han skapade en hel värld och säger att ja, det här är gott. Han använder inte ord som "fantastiskt" eller "otroligt" (vilket jag kan tycka hade varit befogat om man tänker på vad denna värld innehåller. Bara ta en titt på människokroppen och dess funktioner så anser jag att han kan använda sig av lite starkare ord än "gott"). I läran och förbunden kap 4 talar Herren om att missionärsarbetet ska börja dra igång. Då inleder han såhär: "Now behold, a marvelous work is about to come forth among the children of men." Han skapar en värld och kallar den god, när han talar om missionärsarbete säger han marvelous. Det kanske inte finns någon större mening i detta, men jag tror att det gör det. Jag tror inte att vi förstår hur viktigt och stort missionärsarbetet är, jag tror faktiskt inte det. But I dare you to find out :). Jag ska ge det ett försök iaf.

Känns redan som att detta inlägg är på tok för långt, så nu rundar jag av. Sov gott och ha en underbar vecka!

Mvh, "Svenne"