Godkväll, gott folk!

Igår var jag hos läkaren och idag då hon ringde mig fick jag reda på att jag måste ha förband i typ 3 veckor till. Suck säger jag bara, jag är lite småtrött på att vara invalid, det är rätt enformigt efter ett tag. Det har dock slagit mig på senaste att detta kommer bli lite mer omställande än vad jag trodde från början. Tummen ser ut som stryk och kommer i princip fortsätta göra det, nageln är tillknycklad på sidorna och tummen är knappa centimetern kortare än min friska tumme. Smågrejjer som jag inte kommer kunna göra på normalt sätt utan behöva gå runt. Det låter otroligt larvigt, ilandsproblem allting eg men samtidigt känns det lika larvigt att en sekunds missaktsamhet (är det ens ett ord?) ska följa med mig resten av livet.

Jag har iaf bestämt mig för att börja simma regelbundet typ 3-4 ggr i veckan kombinerat med lite löpning. Löpning är så fruktansvärt tråkigt så jag måste dryga ut med lite annat och simning är ju rätt chill men samtidigt relativt givande. Låter som en bra kombo i mina öron.

Igår var jag på institutet och då sades väl egentligen ingenting som man inte har hört förut. Men det är det som är fantastiskt, även om jag hört det tidigare 100 ggr så kan vissa insikter komma till mig den 101:a gången. Igår gjorde det det. Det var en diskussion om hur vi kan vara mottagliga för inspiration och bönesvar. 1 Nep 11 kom upp som ett slående exempel (tack Marcus), Nephi har i detta läge hört vissa saker av sin far som han gärna vill tro på eftersom de låter så underbara och givande men samtidigt vill han ha mer än sin fars ord och därför väljer han att själv fråga Herren. (En princip som även du och jag bör tillämpa). "...as I sat pondering in mine heart I was caught away in the Spirit of the Lord...". I mina tonår var det inte helt ovanligt att jag bara satt och tänkte på saker, det finns ganska många ställen i Haninge som är "mina" platser. Platser där jag suttit i timtal och bara tänkt. Jag hann även med att skaffa mig några sådana platser i Örebro. Jag kan inte påstå att jag fått bönesvar likt det Nephi fick, men jag kan säga att det är fruktansvärt skönt att bara njuta av tystnaden och fundera över sin plats i denna värld och lära känna sig själv. Jag har även en annan metod som jag tillämpar då och då, den är nästan ännu bättre eftersom det ibland kan vara svårt att få igång hjärnan då det är HELT tyst. Jag brukar ibland lägga mig i min säng och bara kasta en tennisboll mot väggen, fånga den, kasta den igen, fånga den igen. Detta har en sjukt lugnande effekt på mig av någon luddig anledning, funkar kanon när jag är på tok för arg :). Låter lite lame och corny, det håller jag med om, men det är givande för min del iaf. På institutet slog det mig att det var galet längesen jag gjorde något sådant, man gör annat helt enkelt vilket är ganska uppenbart. Livet vore ganska tråkigt om man satt och kastade en tennisboll i väggen hela dagarna.

Min poäng med detta stycke är dock att jag tror det är galet (ja, faktiskt, GALET) viktigt för vår utveckling att ibland bara ta det lugnt, stänga av musiken och omvärlden och bara fundera på vilka vi är, vilka vi vill vara och hur vi ska ta oss dit. Eller om man nu tänker på annat. Man bör inte förringa sällskapet i form av sig själv och ingen annan.

Nu har jag flummat klart för ikväll.

Heppårre!

Mvh, "Svenne"